Arkitekturen

Juhani Pallasmaa: Utopi och tradition

Den slutliga planen för Villa Mairea skapades utifrån en serie alternativ, där några grundidéer ingår i varierande former. Dessa var en öppen gårdsplan mot tallskogen, att huvudrummen bildar ett kluster som är anslutet till flygeln med sovrum och andra utrymmen, husets officiella och privata del, att allrummen är sammanlänkade och att konstverken anknyter till boendefunktionen. I de preliminära planerna följde arkitekturen de modernistiska huvudtrenderna, men slutresultatet fick ett unikt personligt credo, som gäckade den rådande modernismens stränga ortodoxi.

Man hade redan börjat gjuta grunden enligt ritningar från våren 1938, då Aalto förkastade sina planer och gjorde nya ritningar. Paret Gullichsen godkände detta, trots att ändringen inträffade i ett oväntat sent skede. Med den nya ritningen kunde Aalto slutligen förverkliga sin plan att sammanlänka olika boendefunktioner med varandra och integrera konstsamlingen som en del av boendet. I de tidigare planerna fanns det separata rum för olika funktioner, men i den slutliga planen var baslösningen ett cirka 250 m2 stort sammanhängande utrymme, där alla husets kollektiva funktioner och även husägarnas konstsamling fanns. Aalto hämtade idén till det öppna allrummet i lyxvillan från den traditionella finska bondstugan, som hade en s.k. storstuga med många olika funktioner. Samtidigt skakade han av sig de funktionalistiska förebilderna och skapade en öppen och flexibel lösning där man fritt kunde variera, improvisera och förverkliga sina infall.

I modern arkitektur var ett enhetligt rum i allmänhet enbart ett arkitektoniskt idealtillstånd. I Villa Mairea är rummet däremot rent av panteistiskt och metaforiskt till sin natur. Aaltos böljande rum kan jämföras med de gränslösa rummen i naturen som blir givna platser efter människors olika upplevelser. Byggnaden är sammankopplad med naturen på flera nivåer; i naturmaterialen, de grova ytorna och i formerna som för tankarna till naturens former och rytmik eller till naturen som en metafor.

Det finns förvånansvärt många olika teman, rytmer, texturer och material i villa Mairea. De har komponerats med hjälp av arkitektoniska lösningar som grundar sig mer på ett måleriskt än på ett tektoniskt synsätt. Aalto framhåller själv att hans arkitektoniska uttryck har kopplingar till målarkonsten. I arkitekturen i den här speciella byggnaden finns förutom formuppfattningen en strävan att sammankoppla den till den moderna målarkonsten, sade Aalto.

Aalto har ritat in ännu fler teman och behandlade ytor på samma sätt som en konstmålare bearbetar sina verk för att få fram färger, ljus och skuggor. Det sammanhållna intrycket skapas inte av en dominerande arkitektonisk grundtanke, utan detta sammelsurium av idéer, känslor och associationer binds samman av en sensuell känsla på samma sätt som olika element i en målning hålls samman av ljuset. Mairea är ett välövervägt kollage där funktionalismens typiska formspråk, Aaltos unika uppfinningsförmåga och anonym folktradition förenas. Huset klamrar sig inte fast vid "tidens anda" utan riktar sig samtidigt både framåt och bakåt i tiden. Det dubbla tidsbegreppet ger det en stark historisk bindning. Med kollageprincipen som grund har Aalto på ett ekivokt sätt sammanfört motstridiga element: moderna illustrationer och lantliga motiv, avantgardistiska och tidlösa konstruktioner, primitivt enkla och ytterst raffinerade detaljer.

I kollisionen mellan förra århundradets utopi och gamla bondetraditioner avspeglas den samtida kulturella andan i Finland. Landet höll på att förvandlas från ett land med lantbruks- och hantverkarsamhällen till ett urbaniserat industriland. Avantgardistiska kulturkretsar hade stor dragning till den europeiska modernismen, som ansågs vara en symbol för framgång. Modernismen accepterades i Finland förvånansvärt lätt, vilket beror på dess dubbla innebörd: den symboliserar både den fascinerande, optimistiska framtiden och återgången till den enkla bondeestetiken, "till den nobla fattigdomen".

Kollagetekniken återkommer i ett stort antal kontrasteringar. När man närmar sig huset skymtar man mellan de höga tallarna det vita sparsmakade funkishuset med en stereotyp spiraltrappa som leder upp till takterrassen. När man kommer närmare förändras bilden. De obarkade pelarna av gran under entrétaket och de osymmetriska formerna ger ett folkligt, slumpmässigt intryck. När man riktar blicken åt vänster försvinner intrycket av ett enskilt hus. På den vita stenbyggnaden finns träbeklädda väggytor, utstående betongbalkar och träspaljéer.

Mot gårdsplanen kontrasterar en glasvägg som hör till den funktionalistiska stilen (och som sällan har öppnats) mot en primitiv eldhärd vid vars sida en trappa leder till den nedre terrassen. Huvudbyggnadens platta tak, som är en funktionalistisk standardlösning, kontrasterar mot bastuflygelns torvtak, och de vita metallräckena på taket, som för tankarna till en oceanångare, står i kontrast till räcket av träslanor på nedre terrassen. Den breda stengärdsgården som avgränsar bastuns terrass påminner om de stengärdsgårdar som omringar gamla kyrkogårdar. Den primitiva och robusta stengärdsgården ger en skyddande känsla åt platsen, trots att inhägnaden är mer symbolisk.

Japanska element ingår i Villa Maireas kollage. Det finns japanska drag i sättet att kombinera material, detaljernas utformning, variationen mellan regelbundna och oregelbundna rytmer, pelarnas beklädnad osv. Aalto var på den tiden intresserad av japansk arkitektur. Under den föreläsning som Aalto höll 1935 (Rationalismen och människan. Svenska Slöjdföreningen) talade han mycket entusiastiskt om japanernas förmåga att skapa variation med olika material och former. Han hade blivit vän med Japans ambassadör i Finland och var en av de stiftande medlemmarna i Suomalais-Japanilainen Yhdistys ry (Finsk-Japanska föreningen). Enligt den schweiziskfödda arkitekten Paul Bernoulli, som deltog i planeringen av Villa Mairea, bar Aalto ofta kimono på kontoret. Han kommer också ihåg att Aalto hade med sig en bok med traditionella japanska hus till kontoret, som hjälp vid planeringen av skjutdörren till blomsterrummet och entrén. De japanska influenserna finns också i ett tidigt utkast, där pelarna vid huvudtrappan är av bambu. Den konstfulla sammanfogningen av träpelarna har troligen sitt ursprung i bambuidén.

Enligt Aalto har man försökt undvika konstgjorda arkitektoniska rytmer i byggnaden (Mairea. Arkkitehti 1939). Aalto anser att "konstgjordhet" kan jämföras med en mekanisk, tektonisk och endimensionell logik. Rytmiken i Mairea påminner om den oregelbundna rytmiken i naturen. Oregelbundenheten mellan delarna ger en organisk effekt som skapar en stark kontinuitet i de olika rummen eller tillstånden. Lodräta stänger inne i huset skapar visuella ytor, som verkar strömma genom rummen. Uppfattningen av olika utrymmen inne och ute och även av den arkitektoniska hierarkin fördunklas då dekorativa stänger och bärande pelare ses som delar av samma rytmik.

Huset är genomgående lugnt och trots de otaliga överraskningarna och motstridigheterna skapar den enhetliga atmosfären en solid helhet. Helheten avspeglas i delarna: den svängda väggen i studion och det lutande taket över entrén ger antydningar om den fria rytmiken inomhus.

Aalto skrev senare om betydelsen av "en lekfull mentalitet" under en tid präglad av kalkyler och utilitarism. Han säger att först när de konstruktiva delarna i byggnaden, deras logiskt härledda former och empiriska medvetenhet färgas av det, som man med allvar kan kalla den i konsten inneboende leken, är vi på väg i rätt riktning. Teknik och ekonomi borde alltid kopplas samman med livsbejakande charm. (Koetalo Muuratsalo. Arkkitehti 1953).

Villa Mairea representerar Aaltos arkitektur i dess mest poetiska, personliga och lekfulla form. Villan omnämns ofta som ett av arkitekturens mest betydelsefulla familjehem under 1900-talet vid sidan av Le Corbusier’s Villa Savoy (Poissy 1929), Mies van der Rohes Villa Tugendhat (Brno 1930), Pierre Chareaus och Bernard Bijvoets Maison de Verre (’glashuset’, Paris 1932) och Frank Lloyd Wrights Kaufmann House (Bear Run, PA 1939). Märk väl att alla dessa framstående alster inom den modernistiska arkitekturen uppkom under tio år i en atmosfär av entusiasm och optimism.

Ett översatt sammandrag av artikeln Villa Mairea – Fusion of Utopia and Tradition, som har publicerats i Yukio Futagawa (red.): GA: Alvar Aalto: Villa Mairea, Noormarkku, Finland, 1937-1939. A.D.A. Edita, Tokio 1985